Depp.

Jag börjar inse att jag är tragisk och feg, inte på sättet att jag inte står upp för vad jag säger eller tycker, eller att jag inte kan klara mig själv.

Utan jag är rädd för att folk ska glömma mig, att jag ska tappa kontakten med folk jag knappt har någon kontakt med.

Jag vill flytta ifrån Norrtälje, jag vill verkligen inte bo här, men jag vågar inte flytta!

Mina få riktiga kompisar är modiga, och jag avundar dem något helt otroligt, en pluggar i Värmland, en ska åka till USA och vara au pair, de har planer, de vill någonting i livet, de har en plan, åtminstone kortsiktigt, jag vet inte ens vad jag ska göra nästa vecka.

Jag själv sitter här i ett jävla hörn som jag själv målat in mig i. Jag bor hos föräldrarna, jag har en ofärdig utbildning och jag har inte kommit någonstans i livet, och det är bara drygt 9 månader tills jag fyller 20.

Vad fan vill jag bli? Vad vill jag göra? Vill jag ha familj? Vill jag leva ensam? 

Jag kan stå och kolla på mig själv i spegeln och känna mig äcklad. Jag sviker mig själv, jag kan inte ens lyckas med att gå ner i vikt, jag kan inte lyckas med att hålla ihop ett förhållande, jag kan inte lyckas med någonting. 

 

Snubblade över din blogg och läste det här. Ville bara säga att jag tycker att du är en fantastisk människa och du kan göra vad du vill, du måste bara fundera ut det först, och det är säkert bättre än att råka göra något som du egentligen inte vill. KRAM på dig finis!!